Angelica a.k.a Pain

Varför är jag så jävla rädd för att utsätta mig
för att kanske träffa någon, som det kan bli
bra med, varför tror jag alltid det värsta?
Varför ska den jävla ryggsäcken hindra mig
från att våga visa mig, våga älska igen?
Jag har blivit sjukligt cynisk, känner ju liksom
bara för att skita i den delen av livet, och vara
själv, jag har ju ett barn, jag klarar mig själv.
Men ändå så vill man ju ha någon att dela
vardagen, goda tiden, dåliga tider och allt
det där med, men man måste ju lämna ut
hela sig själv, måste släppa någon rakt in.
Så nära det går att komma, och jag vet inte.
Vågar man chansa? Lämna ut allt det där?
Och sen kanske stå där snopen som ett as?
Blev jag så jävla bränd? Eller har jag bara
låst in den sidan av mig själv?

Kan man lära sig att älska igen?
Lär mig i såna fall! Lär mig våga chansa!