Vi kan kalla han Mister Cool
Svår människa, mycket svår. Från första kontakten tills vi hade setts ett
par ggr, var det skittrevligt, samma humor, vi hade skitkul i hop verkligen.
Jag började nog bli kär, började. Men jag vet inte vad som hände. eller
på ett sätt vet jag tror jag. Jag själv har så svårt att erkänna när jag börjar
bli kär, så jag säger saker och gör saker som visar totala motsatsen.
Och det sa jag och gjorde jag, och fel blev det, givetvis kan man ju räkna
ut med lillfingret. Men han har börjat dyka upp i mina tankar nu det sista
och det är för jävla påfrestande faktiskt, jag vill inte sakna, för jag vet inte
vad jag saknar, jag vill inte känna för jag vet inte om jag känner. Fan att
det ska vara så svårt, fast egentligen ganska lätt med tanke på att vi inte
pratar med varandra längre. För tydligen har jag sagt någonting, som jag
inte ens har fått erkänna, eller fått veta vad det är. Vilket gör att jag verkligen
inte har haft ett enda problem med att inte bry mig ett skit om honom.
Men nu helt plötsligt, fan. Låg i morse och fundera på hur jag ska ha det i
lägenheten när jag flyttar igen, och vad i helvete gjorde han med i mina
tankar? Några tips om vad jag kan ersätta dessa tankar med?
Jag saknar när han kom på kvällarna, runt tio halv elva, vi kolla lite tv,
sen la vi oss i sängen, så låg vi på varsin sida av sängen i typ en timma
innan någon tröttnade på mellanrummet och kröp lite närmare intill :)
Jag saknar att ligga och prata med honom innan vi somna, alla knäppa
grejer vi kom på :) Äh sluttjatat! Vi hade kul i hop! Och jag saknar dig!
Men jag orkar inte engagera mig! Det kommer aldrig bli som det var ändå!
Tror jag...
Och givetvis finns det alltid en låt:
par ggr, var det skittrevligt, samma humor, vi hade skitkul i hop verkligen.
Jag började nog bli kär, började. Men jag vet inte vad som hände. eller
på ett sätt vet jag tror jag. Jag själv har så svårt att erkänna när jag börjar
bli kär, så jag säger saker och gör saker som visar totala motsatsen.
Och det sa jag och gjorde jag, och fel blev det, givetvis kan man ju räkna
ut med lillfingret. Men han har börjat dyka upp i mina tankar nu det sista
och det är för jävla påfrestande faktiskt, jag vill inte sakna, för jag vet inte
vad jag saknar, jag vill inte känna för jag vet inte om jag känner. Fan att
det ska vara så svårt, fast egentligen ganska lätt med tanke på att vi inte
pratar med varandra längre. För tydligen har jag sagt någonting, som jag
inte ens har fått erkänna, eller fått veta vad det är. Vilket gör att jag verkligen
inte har haft ett enda problem med att inte bry mig ett skit om honom.
Men nu helt plötsligt, fan. Låg i morse och fundera på hur jag ska ha det i
lägenheten när jag flyttar igen, och vad i helvete gjorde han med i mina
tankar? Några tips om vad jag kan ersätta dessa tankar med?
Jag saknar när han kom på kvällarna, runt tio halv elva, vi kolla lite tv,
sen la vi oss i sängen, så låg vi på varsin sida av sängen i typ en timma
innan någon tröttnade på mellanrummet och kröp lite närmare intill :)
Jag saknar att ligga och prata med honom innan vi somna, alla knäppa
grejer vi kom på :) Äh sluttjatat! Vi hade kul i hop! Och jag saknar dig!
Men jag orkar inte engagera mig! Det kommer aldrig bli som det var ändå!
Tror jag...
Och givetvis finns det alltid en låt:
Kommentarer
Postat av: Petra
Jobbigt...mycket lättare om man kunde lära sig att inte känna ngt alls, om man kunde styra över sådana saker.
Trackback
